Knit-Marie

Det är inne att sticka! Men målet är inte att producera tröjor och halsdukar, utan att varva ner och lösa livsproblem.En hjärnforskare går så långt som att säga att stickning har samma effekt på oss som meditation, yoga och qi gong. Ulrika Lokrantz Ur PS! juni-augusti 2006 Knitting is the thing to do! A scientist, specialising in the brain, even goes as far as to say that the effect of knitting is the same as with meditation, yoga and qi gong. Ulrika Lokrantz (Transl. BM Lind)

måndag, maj 30, 2016

Korea - landet som påverkade min fars ...och mitt öde. Korea - the country that affected my father's life....and mine.

 Hit till Sydkoreas ambassad i Stockholm kom jag på Mors Dag 2016, inbjuden till lunch av ambassaden och föreningen Koreaveteranerna.
En av de vänliga damerna på ambassaden berättade att flaggans svarta symboler ska tolkas som de fyra elementen och rundeln i mitten står för yin och yang = harmoni.
As daughter of a volunteer at  the Red Cross hospital in Pusan during the war, I was honoured to be invited to lunch at the Southkorean Embassy in Stockholm.
 Vackra möbler med pärlemorinläggningar och ett kaffebord med koreanska kakor av ris och sesamfrön mötte oss.
Beautiful furniture and coffee and Korean cookies made with rice and sesame seeds welcomed us.
 














Ambassadören hälsade välkommen och Koreaveteranernas ordförande, Katarina Eriksson, höll tal.
Bland de inbjudna fanns flera veteraner och även barn (som jag) och barnbarn till veteraner. En av veteranerna som var med, fyllde 100 år för något år sedan och blev uppvaktad av en delegation från ambassaden. Hela dagen genomsyrades av den tacksamhet man känner i Korea för de frivilliga insatser som gjordes under och efter kriget.
Speeches were made by the Ambassador and by the chairwoman of the Swedish Veterans, Katarina Eriksson. 
Among the veterans there was one gentleman who was over 100 years old and still going strong. 
During the entire day we were told, over and over again, of the great gratitude their country owed to the volunteers. 



 Våra värdar tog hand om oss med värme och humor. En bild på mig själv (4 år) i Koreadräkt och pappa som sjuksköterskeelev väckte stort intresse.
All our hosts were warmly, and with a great sense of humour,taking care of us.
Vid kaffet berättade ambassadören om ett möte med nordkoreanska arbetare i ett gemensamt företag vid demarkationslinjen. Man bjöd på chokladkakor och de nordkoreanska arbetarna gömde dem för att låta familjen smaka. Han rördes av att han upplevde att syd och nord fortfarande hade värderingar gemensamma, främst det att dela med sig av det lilla man har. Man anade i hans tal den starka längtan till en återförening.
After dinner the Ambassador told us about an event when he and a delegation of Southkoreans were visiting a joint venture on the demarcation line and there presented the Northkoreans with a chocolate cookie each. He was moved when he realized that the south and the north still held high some common values. You see, the Northkoreans did'nt eat the cookie but saved it to share with their families, just like the Southkoreans would have done. Familiy values...share what little you have. One could sense how strong his longning was for a reunion.
 En av de humoristiska och glada - militärattachén. A very happy military attache ;-)
Jag fick en fin gåva i en vacker påse. I had a wonderful gift in an oh so pretty bag.
Maten var en upplevelse i sig. Kryddstark och god! Jag åt kimchi för första gången.
The food was an experience in itself. I had kimchi for the first time...and liked it. The food was spicy and I like spicy. 

 (Kräftstjärten ligger där för sin skönhets skull) (The prawn is just there for decoration. I'm, allergic to shellfish.)
Efterrätt - chokladkakor och risgelégodis med bönfyllning och smaksatt med t.ex. grön te.
Dessert - chocolate cookies and rice jelly sweets with bean filling..a lot nicer than it sounds!
Det starkaste intrycket gjorde en spelfilm 'Till min far' som visar en mans liv från kriget till idag. Vilket också speglar landets utveckling från fattigdom till framgång.
We were shown a movie about a man from his childhood during the war up until today. One could follow Korea's development through his experiences.
 Särskilt de första sekvenserna i filmen rörde mig för det var vad min pappa såg när han var där. En annan vinkel än serien M.A.S.H. It was very emotional to watch the first part, from 1950, because it gave me a glimpse of what my father must hav seen when he was there and from an angle different from the M.A.S.H. series.


När min far, Birger Lind, som frivillig, reste till Korea, hade han bakom sig varannandagsskola och ingen utlandserfarenhet. Men en stor kunskapstörst och säkert en längtan efter äventyr. När han kom hem igen var han fast besluten att läsa vidare. Han hade sett sjukvården i dess mest dramatiska form och det hade djupt berört honom. Han förstod också att om man ville göra en insats i samhället, så var vården ett väl valt område. Efter fyra år av arbete och kvällsstudier och en tid på Viskadalens folkögskola blev han antagen till sjuksköterskeskolan i Borås 1957.
Under försommaren 1958 började han få smärtor i magen som han sköt undan för allt arbete med skolan. Smärtorna tilltog, men han tyckte inte att man skulle sjåpa sig - han hade sett människor amputeras utan tillräcklig bedövning, i Korea. Så hans blindtarm sprack vilket ledde till bukinflammation. Vid den tiden var det svårt att få bukt med en sån infektion och i början av juli avled pappa. Han lämnade efter sig min mamma, min nyfödda syster och mig.
When my father, Birger Lind, left for Korea, he only had the most rudimentary schooling - only allowed school every other day up until the age of 14 when he was considered an adult and expected to work. But his hunger for knowledge was great as was probably also his longing for adventure.
When he came back from Kora, his mind was set. He wanted to study. As a social democrat through and through, he wanted to do his part for a better society and what better way than to help the sick?
He had seen nursing it its most dramatic form in Korea but he knew also that there was much work to do in Sweden. So he worked and studied hard and finally in 1957 he was admitted to the nursing school in Borås.
When he started to have stomch pains he ignored them. He had seen people suffer much worse agony in Korea, he said, so why complain about  tummy ache.... And then his appendix burst and caused generlized peritonitis and in 1958 they couldn't cope with that. In July he passed away leaving my mother, my new born sister and me without a father.

Det var en tröst att få möta människorna på Koreas ambassad och få höra om landets djupa tacksamhet till de frivilliga vid de svenska sjukhusen under och efter kriget.
I must say it was a great comfort to meet the people at the Korean Embassy and learn about their country's deep gratitude to all the volunteers at the Swedish Red Cross hospitals during and after the war.






0 Comments:

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home